Johannes har börjat jobba så jag är ensam hemma med tvillingarna en del nu. Förmiddagar och kvällar iaf.

Men det har gått skapligt bra. Jag tycker de börjar få in en dagsrytm mer. Vaknar på förmiddagen och är mer vakna fram till 19, 21 då de går in i djupsömn inför natten, äter 2-3 gånger under natten sovandes i min famn då jag upplever att de sover förmodligen dubbelt så länge i min famn mot när jag lägger ifrån mig dom.

Förut så förstod jag inte hur det skulle gå att vara ensam med dessa två då de som sagt bara vill va nära men det funkar. Man får planera lite mer bara. Så när de är rätt nöjda, som på förmiddagen så brukar jag förbereda för lunchen, brukar finnas tålamod i va 20 min innan de vill äta igen 😉 då sitter de så fint i sina babysitters och jollrar, de har börjat med det och det låter så gulligt!

Igårkväll fick Emilia ont i magen så hon var jätte besvärlig, åt lite och sen skrek hon och kved massa stackars tjejen, under tiden Miriam åt och sov. Då kunde jag lägga ifrån mig Miriam och gå runt med Emilia ett tag så hon lugnade sig. Men mot kvällen vart båda rätt olyckliga så då fick jag klura lite. Ingen idé att sittta kvar i soffan för amma vart de inte nöjda av så jag satte upp Emilia i delen och Miriam som var lite nöjdare fick sitta i babysittern och så bakade vi muffins. En annan gång lindade jag in båda i en stor filt för då kan jag lyfta upp båda i famnen samtidigt och så gick vi ut. Har insätt att det inte är någon idé att sitta kvar när de blir så olyckliga så då är det bättre att göra något annat.

Sen lär man sig att det är inte hela världen om de skriker lite, visst skär det i mammahjärtat när tårarna börjar komma och skriket går från argt till ledsamt men det är okej, måste ju se till att jag hinner äta och dricka för att de ska få mat så. Sen låter man ju inte dom ligga och skrika i onödan men man har insätt att det är inte världens undergång med lite skrik.

Men känslan när man kan trösta sina barn som har ont i magen som Emilia igår och när man känner att de är trygga och slappnar av hos mig, den känslan är underbar. Igår var båda olyckliga och klockan närmade sig 23, då brukar de sova gott. Då lyfte jag upp dom i famnen och började vagga dom och efter ett tag så sov de så gott på mina axslar, jätte mysigt!