Min väg till tjejmilen

Idag springer mamma och jag tjejmilen!!
Har ni hört va!

Träningshistoria kan vi nog kalla detta:

Efter blodomloppet i våras så kom vi på att vi behövde ha ett lopp till för att motivera oss att fortsätta träna, så vi anmälde oss till tjejmilen.


Jag gick direkt till chefen och sa att vi borde ut och springa på luncherna för det visste jag att han skulle nappa på och han skulle dra dom gånger jag inte var inspirerad. Så från i maj har vi varit ute 2 ggr i veckan.

Började med typ 3 km vilket har ökat till pass på 9, 10 km, helt otroligt när man ser den resan. I maj orkade jag knappt 2,5 och idag vet jag att jag pallar 10, det sitter mest i huvudet, det är ens största kamp att kunna motivera sig att springa vidare när det känns som att man inte har något kvar att ge. Sara, min svägerska, sa någon gång att bär du känner dig helt slut så har du 75% av energin kvar så det har fått mig att kämpa på många gånger och det stämmer någorlunda!

Jag har inte sprungit speciellt mycket innan men idag så tycker jag att det är ett bra sätt att röra sig på. Skönt att komma ut och springa, tömma huvudet och sen så kan man ju äta med ett godare samvete. Brukar säga att jag springer för att kunna fika mer :) då motiverar man ju sig också att springa längre för då förbränner man mer och kan fika mer ;)




Så idag när vi ska springa tjejmilen så vet jag att jag pallar springa 10 km.

Träningstips: spring med någon annan för när man är helt slut och den fortsätter vill man inte vara den som bangar och kämpar då vidare och inser efter ett tag att man klarar mer än man tror. Sen ska man hitta sitt eget tempo, jag får håll så fort jag kör för fort så då får man hitta tillbaka till lunken, där man orkar nöta på kilometer efter kilometer.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Jojjo i skogen

Livet på landet, inte fy skam det inte. Här kommer ni få en inblick i vardagen med allt vad det innebär. Gud är god och livet är bra härligt!

RSS 2.0